Egentligen hade jag tänkt skriva om cancer och Cancerfonden men denna text kommer istället att handla om döden. Inte den mest uppmuntrande läsningen, men kanske den viktigaste?
En del av oss får inte så lång tid, så långt liv, som vi kanske hade väntat oss. Så var fallet för min pappa. Cancern var tillslut för omfattande och kroppen klarade inte mer.
Det är några år sedan nu. Och saknaden är lika stor än idag.
En klen tröst i det otröstliga är att pappa aldrig var rädd för döden. Inte ens på slutet. Pappa upplevde stor sorg över det han skulle gå miste om, men han upplevde ingen rädsla. Han ville bara fortsätta vara med. Vara med oss.
Pappa hade förmågan att ta ansvar för sitt liv här och nu. Han fyllde det med mening och skapade stunder med minnen för oss som fått leva kvar. Det är svårt att sätta ord på detta, dessa minnen, alla fina stunder och alla känslor. Men det är okej att inte sätta ord på allt, och ett ordlöst språk kanske till och med blir starkare ibland.
Nitlotten som i detta fall var en cancersjukdom var verkligen en nitlott, en dödlig sådan. Det som nitlotten ändå gav mig var ökad förståelse för livet vi lever genom varandra. Livet bör fyllas med meningsfulla, delade upplevelser. Vi skapar minnen och stunder och vi lämnar förhoppningvis ett avtryck hos dom som får fortsätta att leva ett tag till.
Liksom min pappa gjorde.
Texten må ha handlat om döden, men inte utan livet och tacksamheten inför tiden vi fick. Och jag tror inte jag behöver nämna mer ingående varför vi är företagsvän med Cancerfonden idag.