Nu har jag funderat på en stig, och inte på Stig Lindberg denna gång (om än en favorit när det kommer till svensk formgivning) utan på stigen som ledde oss fram. Hit alltså. 

Det känns ibland som att stigen märkligt nog var förberedd, men viljan att välja tron på att vi trampat upp vår egna stig – den är stark. Och många vägar har ju lett oss hit. 

Hur får jag loss låttexten ur mitt huvud och den tillhörande nostalgi-pulsen från mitt bröst nu?
Charta 77 och deras låt ”Lilla björn och lilla tiger”. En rar punklåt (inspirerad från en tysk barnbok) med en stig framåt, en stark vänskap, nya bekantskaper, nya erfarenheter, nya upptäckter och en frihet.  

Vägar, leder och stigar fascinerar mig. Är det nedför, är det upptrampat sedan tidigare, är det försiktiga spår där eller är det helt outforskat?